Jag hade en gång en båt - betraktelser från a´vet i Österåker

Som sextonårig sjöman såg jag för första gången frihetsgudinnan tona fram ur dimman när Ms Tristan närmade sig New York. Det var en oförglömlig syn för en yngling från Segeltorp. Frånsett några roddturer på Långsjön tidigare under uppväxten var detta min första egentliga erfarenhet av sjölivet.

När jag tre år senare slog ihop mina påsar (ja, det var faktiskt hela bohaget) med Lena och fick höra hennes berättelser om oförglömliga sommarvistelser på Storön, utanför Stavsnäs, skapades ett stort skärgårdsintresse hos mig. Detta intresse nådde sin kulmen när jag 1971 fick en ny kund i Åkersberga vid namn Norrskylt AB. 

Ägaren Tore Hultgren är en säljare av stora mått och en sådan person som man genast tycker sig ha känt och litat på under en mycket lång tid. Tore lyfte en flik på det översnöade kapellet och berättade att båten han tänkte sälja till oss var en Fjord Holiday och var döpt till Hållidej. Efter denna demonstration fick vi se en smalfilm från en båttur med Hållidej där endast aktern och en gammal faster vid namn Agda var synliga på bilderna. Vi blev lovade en provtur till Vaxholms hotell med middag under våren om vi slog till och köpte båten direkt.

Vi skev genast på avtalet, tackade för oss och åkte hem till Upplands Väsby som nyblivna, aningen lättlurade, båtägare. Vi planerade för det kommande sjölivet resten av vintern, vi ordnade båtplats i Kairo, ( hamnen i Upplands Väsby) och köpte så mycket extrautrustning att Tore Hultgren var övertygad om att båten skulle sjunka direkt när allt var påmonterat. 

När våren kom infriade Tore sitt löfte och skjutsade oss till krogen och hem igen till bryggplatsen vid Westerlunds snickeri, i kanalen. Bredvid oss låg en alldeles ny Folkparka som ägdes av en som kallades Bosse Proffs. Bosse uppträdde alltid med vit kaptensmössa och gav intryck av att vara just proffs – på båtar. Bosse visade sig dock vara, om möjligt, ännu oerfarnare än vi av båtar och båtliv. 

Bosse och jag filade och skruvade jämsides på våra fina båtar under hela våren och halva sommaren, ångestfyllda över tanken att åka ut ur kanalen, kryssande mellan alla exklusiva och välpolerade mahognybåtar.

En dag tog Bosse mod till sig och packade ner hela familjen och en lunchkorg i båten som numera var döpt till Costa Clöver och drog igång motorn utan att tänka på att drevet var upphissat. 

Bosse drog ner sin fina kaptensmössa över öronen avkrävde väsande total tystnad av familjen och lossade därefter förtöjningen i fören. Westerlund som följt händelseutvecklingen bakom gardinen kom rusande nedför gårdsplanen, vilt flaxande med armarna medan Bosse gasade på för fullt, funderandes varför båten inte gick framåt. 

För tusan Bosse, lossa bojen den skivas ju i strimlor skrek Westerlund till en förvånad skeppare som inte lagt märke till att vattnet såg nu ut som vid en ordinär islossning med all avskavd cellplast från bojen. 

Vad ska jag göra nu ropade Bosse med gråten i halsen och försökte överrösta sina gråtande barn, en ilsken fru och en högvarvad motor. Gå längst bak i båten och ta loss kroken från bojen hojtade Westerlund. Bosse som nu var i totalt upplösningstillstånd märkte inte att det bara var själva pinnen kvar av bojen med påföljd att den sjönk direkt när kroken lossades.

Westerlund fick ett smärre sammanbrott och svor och stampade som besatt i kajen. Bosse ropade uppgivet, förlåt – jag är nog den allra klantigaste skepparen i hela Roslagen. Westerlund skådade förstörelsen och den tillintetgjorda kaptenen och svarade tröstande – nej det finns en som är ännu klantigare och pekade med tummen på mig. Så lägger man grunden till ett rejält självförtroende hos en blivande sjöfarare. 

Två veckor efter denna upplevelse lovade en kompis mig att följa med på en provtur dagen efter det kalas vi båda befann oss på. Dagen efter knackade jag på hos min kompis och avkrävde honom att hålla det ingångna löftet. Lasse Goding, som kompisen hette svettades kraftigt och försökte med undanflykter i nästan två timmar. Sedan begav vi oss till Åkersberga, lossade båten och for till Nacka där vi surrade fast båten vid en tom boj och tog bussen hem till Upplands Väsby. 

Efter vår traumatiska jungfrutur har vår familj tillbringat arton underbara år i vår fina skärgård och samlat mycket kraft inför vintrarna och haft så fantastiska naturupplevelser att de problem som vi hade initialt visat sig försumbara..

När vi numera tar en tur med RY (roddyatchen) White Eagle med flaggan i aktern tänker vi ofta på de fantastiska platserna och de trevliga människorna vi mött under de år vi hade förmånen att tillbringa i vår skärgård. Någon gång när tiden räcker till och arbetet lättar köper vi troligtvis en båt igen och far ut till Nassa och Svenska Högarna där vi trivdes bäst.

F.d kaptenen på Karaboudjan Björn Molin

Return to Top