Björnen, hästen och sköldpaddan

Tankar om förhållande mellan människan, hästen och sköldpaddan, nedtecknade för av Björn Molin under en semestervecka i Grekland.

En vecka kan vi åka på semester i år sa min, minst sagt, hästgalna hustru. Våra

hästar är halta båda två och måste därför ledas runt i skogen ett par timmar varje dag, det är bara att acceptera fakta. 

Mina tankar om hästarna i mitt liv går tillbaka till Mälarhöjdens ridskola 1955 och min första egna ridtur inför ridläraren Acke. Hästen hette Prins och var en militär så kallad foderhäst med ett fruktansvärt temperament. Efter att ha skenat runt med mig på ryggen ett par varv på sandvolten tvärstannade hästen, det gjorde inte jag. Köp en sköldpadda istället, sa min kloka och lite ängsliga pappa, dom är mycket trevligare än hästar.

Sköldpaddor, sa pappa, går i ide till vintern, är mycket kravlösa och små i maten. Eftersom jag ofta går mina egna vägar köpte jag några vita möss. Efter ett år var jag en farmare i vita möss. Jag sålde vartefter dom förökade sig och gjorde hygglig extra förtjänst. En morgon hade hela min musfarm rymt, en dörr hade lämnats öppen.

Jag återupptog ridningen igen. Min nya favorithäst hette Nero. Nero var stor, snäll och kolsvart. Det var i det närmaste omöjligt att få Nero att gå framåt. Mina korta ben flaxade som ett par lärkvingar tills ridläraren sa “och så kommer vi igång i trav”. Ett år senare gav jag upp, sadlade av och köpte mig en sköldpadda.

Sköldpaddan var verkligen kravlös och billig i drift. Skalman, som han döptes till, gick i ide och återfanns död till våren. Jag var nu 15 år och fortsatte ridningen mer sporadiskt, andra intressen som flickor och mopeder konkurrerade starkt. Jag gjorde min militärtjänst hos kavalleriet i Stockholm och blev tilldelad hästen Julle den i särklass bästa manskapshästen. Lyckan var fullständig, jag tillbringade en stor del av min fritid i stallet hos ”min” fina häst.

Julle kan hoppa med en hösäck på ryggen skrek överfurir Sköld när jag försökte att protestera mot att hoppa 1,50. Julle hoppade - jag flög vidare och vaknade av överfurir Skölds tordönsstämma “river Du hindret Din klumphuggare upp å hoppa, här kan Du inte ligga och skräpa”. Upp kom jag men hoppande var över för min del för en lång tid framöver.

Nio gånger red jag vaktparaden på ”min” fina häst Julle. Mamma och pappa var mycket stolta över att ha en son i Kungens tjänst. Jag själv var mycket mallig över att få rida genom staden i och kände mig stilig i kavalleriets paraduniform.

I slutet av min militärtjänst lyckades jag och en kompis med konststycket att få låna varsin häst på fritiden. Efter 15 minuter red kompisen upp till vakten, gjorde en stram honnör och sa “Molins häst är död nu, han bröt nacken”. Vaktchefen, sergeant Johansson, som lånat ut hästarna till oss ljusnade något och frågade “bröt Molin nacken”. Nej Sergeant, svarade kompisen, det är hästen som brutit nacken. Satan också, min vanliga otur skrek sergeanten och sprang ner till volten och förbannade mig och alla andra som flockades runt mig och den döda hästen Julle.

Det blev tunnsått med ridningen några år framöver efter denna olycka. Mitt häst-intresse har dock alltid funnits och kommer nog att göra det även i framtiden.

1987 köpte min fru hästen Chillon, en skimmel med fantastiska egenskaper och med mycket god kunskaper. Efter att ha galopperat runt på vägarna några gånger, var det stopp med möjligheterna att låna Chillon.

Sista gången när jag red i full galopp till stallet på Sjöberg, tvärnitat utanför ingången och hoppat av fick min fru ett smärre sammanbrott. 

Vad skulle Du ha gjort om hästen inte stannat, röt frun. Styrt in i väggen naturligtvis svarade jag, det gjorde vi alltid i kavalleriet. Jag fick hålla mig till cykel och rejäla promenadskor efter den ridturen, konstigt nog. Jag rider trots allt fortfarande även om det inte blir så ofta. Tio dagar på islandshäst i Karl den tolftes spår i Norge 1995 var en helt fantastisk upplevelse.

Avslutningsvis, jag tycker det är fantastiskt att se det stora engagemang som framförallt flickorna har inom ridsporten. Österåker är tack vare tjejerna nu Sveriges hästtätaste kommun, något som jag tycker att vi ska vara stolta över.

För mig har det bara funnits två gångarter i livet och på hästryggen - skritt och galopp, allt eller inget.

Till sist - byt aldrig hästen emot en sköldpadda, även om skaderisken för Din egen del är betydligt mindre. Det är definitivt mycket tråkigare med en sköldpadda – tro mig, jag har som sagt erfarenhet på detta speciella område.

F.d. Livryttare 107 Björn Molin

Return to Top