Hellre frihandel än välgörenhet

Hellre frihandel än välgörenhet

Motion till den Länsförbundsstämman 2002

Svensk biståndspolitik har sedan den egentliga starten 1962 inriktats på att hjälpa länder i tredje världen till en bättre framtid. Sveriges målsättning är att satsa en procent av BNP till biståndsprojekt. Idag motsvarar det omkring 18 miljarder kronor. I årets budget uppgår biståndet till 0,74 procent av BNP, vilket motsvarar ca 15 miljarder kronor.

Frivilliga bidrag bättre än statlig finansiering

Det är viktigt att Sverige som stat ställer upp då människor i andra länder drabbas av naturkatastrofer eller stora olyckor. Vid andra biståndsbehov bör det vara upp till varje medborgare att hjälpa genom att stödja frivilliga organisationer som Röda Korset, Rädda barnen, Läkare utan gränser och Amnesty - allt efter vars och ens engagemang. Skälen är uppenbara: Organisationer som förlitar sig på frivilliga bidrag måste motivera sina utgifter, vilket brukar garantera att resurserna fördelas med omdöme. Organisationer som hanterar frivilliga bidrag på ett tveksamt sätt riskerar att förlora bidragsgivarnas stöd. Givarna väljer en mer ansvarsfull organisation.

Detta rationella val är tyvärr inte självklart med statligt bistånd - av flera skäl:

1. Människor har olika värderingar och prioriteringar. Även om staten tillfredsställer vissa medborgares preferenser, finns andra synpunkter om hur pengarna borde användas.

2. Riksdag och regering väljs på grundval av ett stort antal frågor, bland vilka biståndspolitiken ofta väger relativt lätt. Det är inte sannolikt att en misskött biståndspolitik avgör valutgången.

3. Värderingar är subjektiva. Statlig välgörenhet kan aldrig tillgodose medborgarnas preferenser lika väl som frivilliga bidrag till organisationer som valts av medborgarna själva.

Statligt bistånd inte i skattebetalarnas intresse

Kollektiva nyttigheter är samhällstjänster som produceras antingen för samtliga samhällsmedlemmar eller inte alls. Försvaret är ett typiskt exempel. Tjänster som inte är kollektiva, d.v.s. som var och en kan köpa oavsett om andra väljer att köpa samma tjänst eller ej, bör vara varje individs ansvar.

Bistånd är ingen kollektiv nyttighet, utan en verksamhet som var och en ska kunna engagera sig i oberoende av andras val. Den storskalighet som statlig inblandning medför är inte till fördel för verksamheten och därmed inget legitimt skäl att använda skattepengar.

Skatter och offentliga utgifter motiveras med att de betalar för något som är i medborgarnas intresse. Statlig hjälp inom landet motiveras vanligen med att den skapar ett tryggare samhälle för alla och därför är i skattebetalarnas intresse. Om tvångsfinansierade bidrag till människor i det egna landet är berättigade kan diskuteras. Klart är dock att tvångsfinansierad u-hjälp knappast gagnar svenska skattebetalare på kort eller lång sikt.

Mer skada än nytta

Medborgarna i många militärdiktaturer har lidit under sin regim med hjälp av svenskt bistånd. Kuba har sedan 1995 erhållit 10 miljoner årligen i bistånd bland annat för att utbilda högre kubanska tjänstemän i nationalekonomi. Vad Kubas förtryckta medborgare behöver är demokrati och marknadsekonomi - inte ekonomiskt stöd åt diktaturen.

Syftet med bistånd sägs vara att hjälpa utvecklingsländerna på fötter. Men erfarenheten säger att det är kapitalism och frihandel - inte är bistånd - som utgör grunden för ekonomisk tillväxt. Om vi vill se en värld där människor försörjer sig själva bör vi mjuka upp handelshindren och låta människor och företag världen över konkurrera på lika villkor.

Först när de stora världsekonomierna öppnar sig för tredje världen kan alla människor på jorden ta del av västvärldens välstånd.

Jag yrkar att förbundsstämman beslutar

att uppdra åt riksdagsgruppen att verka för att det statliga biståndet halveras och på sikt avskaffas, samt

att uppdra åt riksdagsgruppen att verka för att effekten av EUs yttre tullmurar mildras.

Björn Molin

Return to Top