Eftervalsanalys..

Moderaternas dåliga valresultat måste följas av en saklig analys. Nu hotas emellertid förutsättningarna för en seriös eftervalsdiskussion bl a av det utspel som MUF-ordföranden Tove Lifvendahl gjorde redan på valnatten. Mycket talar för att hennes uttalande då inte bara var en reaktion på resultatet utan ett ner eller mindre välplanerat försök att utnyttja den utbredda besvikelsen bland partiets aktiva politiker

 Moderaternas dåliga valresultat måste följas av en saklig analys. Nu hotas emellertid förutsättningarna för en seriös eftervalsdiskussion bl a av det utspel som MUF-ordföranden Tove Lifvendahl gjorde redan på valnatten. Mycket talar för att hennes uttalande då inte bara var en reaktion på resultatet utan ett ner eller mindre välplanerat försök att utnyttja den utbredda besvikelsen bland partiets aktiva politiker. Innan alla röster räknats – inklusive personkryssen - och väljarna sagt sitt om de moderata kandidaterna, krävde Lifvendahl att vi ska rensa ut nästan hela partistyrelsen. Det tyder, menar jag, på att helt andra drivkrafter än partiets bästa ligger bakom idén om att moderaterna ska sparka ut sina mest erfarna partiarbetare.

Det är viktigt att de personer som analyserar moderaternas valnederlag förmår skilja mellan fakta och utspel. Vilka synpunkter kan härledas ur fakta och förnuft och vilka är till för att karriärshungriga “förnyare” ska få ta plats kring köttgrytorna?

När känslan av stark besvikelse tar förnuftet plats, ligger det nära till hands att kräva rullande huvuden, och detta har skickligt utnyttjats med medias hjälp. Media älskar interna partikonflikter som är mer dramatiska än sansade samtal om ideologi, sakpolitik och kommunikation. Inget politiskt budskap kan konkurrera med spekulationer kring vem som ska ut i kylan och vem som ska in i värmen kring partiledaren. Ska Gunnar Hökmark offras? Klarar sig Chris Heister? Vilka ingår egentligen i det s k bunkergänget och kommer det att bildas en ny inre krets? Det är som ett politikens Expedition Robinsson.

En avgörande skillnad mellan Expedition Robinsson och moderaternas eftervalsanalys, är emellertid att moderaterna är Sveriges näst största politiska parti. Partiet har ett ansvar gentemot de medborgare som lagt sin röst på moderaterna i riksdagsvalet och framförallt mot de väljare som gav partiet förnyat förtroende att leda många av landets kommuner. Ett parti har ansvar mot väljarna är att föra den politik man gått till val på, på riksplanet eller lokalt, och att uppträda på ett sätt som gör att våra väljare känner igen det.

I ett brett parti som vill ta ansvar för landets framtid finns inget utrymme för revolutioner och utrensningar. Redan idag har moderaterna gått så långt i liberal riktning att många medlemmar inte förstår de idéprogram som partiet presenterar. Många partiaktiva gick en gång i tiden med i ett liberalkonservativt parti byggt på marknadsekonomi men med respekt för traditioner. Nu är de plötsligt med i ett parti där medlemmar riskerar rensas ut om de är mot fri invandring och homoadoptioner.

Om förnyelsen innebär att vi alla ska vara politiskt korrekta, ungefär som folkpartiet när det balanserade på 4%-spärren, är det nog bäst att förnyelsen väntar tills vi hittar bättre förnyare.

När större delen av personvalsrösterna räknats tycks det som om moderata väljarna kryssat fler gamla gubbar och tanter än unga förnyare. Inte minst på kommunal nivå. De kommuner vars väljare röstat för fortsatt borgerligt styre är i de flesta fall kommuner som styrs av erfarna politiker. Dessa politiker har inte vunnit medborgarnas förtroende genom att göra revolutioner utan genom att föra en ansvarsfull moderat politik som väljarna känner igen. Nytänkande behövs för att föra partiet framåt, men om erfarenheter ska kunna föras vidare från generation till generation måste förnyelse och föryngringen ske successivt, inte genom abrupta generationsskiften med den enda motiveringen att partiet tappat påtagligt i det senaste valet. För med handen på hjärtat så skiljer sig inte den moderata politiken eller budskapet i denna valrörelse sig särskilt mycket från den förra.

Det är lätt att peka finger åt partiledningen, men vilket mandat har “förnyarna” att ta över? Förvisso inte väljarnas. Ute i samhället finns en minst sagt begränsad entusiasm för den renodlade, abstrakta liberalism som “förnyarna” vill göra till moderaternas allenarådande idé.

Innan vi låter huvuden rulla och lyfter upp oprövade ungdomar som tror sig kunna frälsa moderaterna, bör vi ta till oss det slutliga valresultatet. Därefter har vi en analys framför oss. Den kommer kanske inte att bli lika rolig som spekulationerna kring vem som ska sparkas ut, men till skillnad från de nu så omskrivna utrensningarna är den absolut nödvändig.

Björn Molin (M) Kommunalråd

Return to Top